Det var en vacker söndag vi fortsatte måla staketet, sen åt vi middag på IKEA och slappade allmänt innan fotbollsmötena på kvällen. Det var en helt vanlig söndag som hos så många andra familjer.....men inte hos Treans kompis Colby. Allt var som vanligt hos Colby fram till kvart över ett på eftermiddagen. Colbys pappa ber Colby köra bakefter honom för han skulle lämna motorcykeln på service och behövde skjuts hem. De kör ut från området kör ett par trafikljus och får rött, de väntar och sen blir det grönt de kör ut i korsningen och det är då det händer.......en bil kör mot rött och mejjar ner Colbys pappa. Colby ser sin pappa bli dödad av en dåre som kör mot rött. Jag har haft ont imagen sen igår och kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur Colby och hans mamma mår just nu.
Trean tillbringade hela kvällen med Colby igår och kom hem väldigt ledsen.
- mamma, jag kan inte fatta det....jag pratade ju med Colbys pappa i förrigår.
Det är ett ögonblicks verk och hela livet förändras.
5 kommentarer:
Jag vet känslan. Det viktigaste är att ni finns där för familjen, stick inom med lite mat eller nåt. Visa att ni finns där för dem. Även om de inte ber om hjälp, så påminn dem om att ni finns där med ojämna mellanrum.
Ögonblicken som man aldrig glömmer och alltid önskar skulle ändras...
Fruktansvärt. Alldeles, alldeles fruktansvärt...
Kan inte annat än hålla med tidigare skribenter. Det är vidrigt för alla att se något sådant hända, än värre om det är någon nära.
Var bara där för dem.
Kramar
Åh så fruktansvärt...
Stackars stackars kille !!!!!!
Skicka en kommentar