JAG: du, kan du inte gå och ta en annan vagn till mig den här är ju helt knäpp.
MAKEN: yes dear
Vi kommer ned för trapporna och maken tar av till vänster för att hämta en bättre vagn. Jag fortsätter rakt fram för att ställa ifrån mig den trilska vagnen.
Jag vänder mig om mot det håll maken gått samtidigt som jag rotar i min väska. Han kommer fram med vagnen och stannar en liten bit ifrån mig, jag rotar fortfarande i väskan medan jag pratar med honom. Han svarar inte. Jag sneglar ner i vagnen och ser en ful skärbräda där. Var fan fick han tag i den tänker jag och sträcker mig över kanten på vagnen och sliter ut skärbrädan.
JAG: vad ska vi med denna till, frågar jag och håller upp fulbrädan medan jag fortfarande glor i min väska.
OKÄND IRRITERAD KARLRÖST: excuse me maaaam, I think thats mine
och så rycks skärbrädan omilt ur mina händer och först nu tittar jag upp. Den okända karlen blänger på mig och skyndar vidare. Jag vrålar ett desperat
I am so sorry I thought you were my husband. Ljudet verkar sudsa mellan IKEA väggarna. Hur jävla sjukt lät inte det då.
Bakom den okända karlen står min man och skrattar så han gråter. Naturligtvis hamnar jag i skrattanfall och kan inte sluta på en kvart och nu tror folk att jag gråter.
Jag frågade min make senare under kvällen vad han tänkte när han såg hur jag stegade fram till en okänd vagn och snodde skärbrädan.
MAKEN: ja, jag känner ju dig så jag hann inte tänka så mycket mer än...nae, va fan ska hon nue. då.