Att prata är trevligt

Halkade in på en blogg nu på morgonen MURVELN FUNDERAR. Där hittade jag ett tänkvärt inlägg LÄS.

Pratar vi för lite med varandra i sverige? Hur reagerar vi på när vi blir tilltalade av en okänd ex i kassakön, på torget, vid övergångsstället, på bussen?

Min erfarenhet är idag att..... Ja! vi pratar på tok för lite och vi uppskattar inte att bli tilltalade av främlingar. Jag är...eller rättare sagt jag VAR inget undantag fram till det att vi lämnade Sverige.
I min bok UNDER SOLEN I OHIO har jag skrivit om hur jag reagerade under mitt första år till amerikanarnas förtjusning i att kommunicera med sina medmänniskor kända eller okända.
Jag var måttligt road av att svara gubben bakom mig i kassakön när han ville prata om de höga priserna. Jag glodde surt på killen på biblioteket som valde filmer vid sidan om mig och undrade om jag sett filmen han valt och vad jag i så fall tyckte. Jag var skrajsen för knutten i hotellhissen som bara ville hälsa och undrade hur min dag förflöt. Jag tittade med undran på damen på apoteket som såg att jag köpte barnaspirin och magmedicin som uttryckte hur ledsen hon var över att mitt barn uppenbarligen var förkylt. Jag undrade..vad vill dom? vad har dom med det att göra? konstiga typer.

Men efter ett par år här har jag lärt mig att det är inte så farligt att prata och jag pratar mycket och gärna och jag glömmer mig när jag kommer till Sverige.
Förra julen stod jag på guldfynd och det stod en tjej i kassakön framför mig med ett jättefint armband. Jag böjde mig fram och sa att jag tyckte hon valt ett fint armband och att den som fick det skulle säkert bli jätteglad. Hon bara stirrade oförstående på mig och jag kom ihåg var jag var.
På Ags favör råkade jag köra in i en annan tjejs kundvagn. Jag bad om ursäkt och väntade mig ett...det är okej. Tjejen bara stirrade på mig och tryckte sig irriterad förbi mig.

Om jag kunde spola tillbaka tiden en smula skulle jag svara gubben i kassakön bakom mig att...ja...priserna var alldeles för höga och jag skulle fråga honom hur pensionärer idag klarade sig i Fairfield och det skulle han gladeligen förklara för mig. Jag skulle berätta för killen att filmen han valt inte var någon höjdare men jag skulle rekomendera honom en annan film och så skulle jag letat upp den åt honom. Jag skulle ha gett knutten ett leende och berättat att min dag var helt ok och sen skulle jag frågat honom hur hans dag var. Jag skulle stannat upp och berättat för damen på apoteket att...ja, min yngste hade maginfluensa och det var inte alls roligt. Då hade jag säkert fått ett recept på en effektiv huskur.

Vad mycket trevligare det skulle vara och hur mycket gladare hade vi inte alla varit.